Brokigheten har en poäng – om kursen “Lärare ser på scenkonst”

Nedan följer en intervju med Erika Isaksson och Anna Berg på Backa teater som leder kursen Lärare ser på scenkonst i Backa teaters regi.

Vad behöver lärare för att våga ta med sina elever för att få uppleva scenkonst – och vad behöver scenkonstaktörer förstå om skolan? I mötet mellan dessa två perspektiv har kursen Lärare ser på scenkonst för många blivit en bro. Det handlar inte om att förenkla konsten – utan om att skapa nycklar till att våga ta klivet in i den.

Kursen Lärare ser på scenkonst – bakgrund och behov
Under många år har Erika Isaksson och Anna Berg utvecklat metoder inom teatern som öppnar upp både konstverket och klassrummet, och sedan år 2014 leder de kursen Lärare ser på scenkonst i Göteborg. Kursen växte fram ur ett konkret behov som identifierades 2013, när Erika Isaksson, projektledare för barn och unga på Backa Teater, och Anna Berg, dramaturg, började samtala om lärares relation till scenkonst. Året därpå startade den första kursomgången.

Bakgrunden var en tid av förändring: en ny läroplan, införandet av Skapande skola och en generationsväxling bland lärare. Det som tidigare varit en självklar del av bildningsuppdraget – mötet med konst och kultur – blev plötsligt svårare att orientera sig i. Mot denna bakgrund formulerades en central fråga: vad är scenkonstens egen plats i skolan? Och hur kan lärare i skolan hjälpa sina elever att få uppleva scenkonst?

Kursens innehåll – att prata scenkonst
Kursen Lärare ser på scenkonst är en fortbildning för pedagoger som vill bli tryggare i att möta scenkonst tillsammans med sina elever. Den ges i olika format – från enstaka heldagar till längre upplägg över en termin eller ett helt år – men består ofta av mellan sex och tio träffar, vanligtvis på kvällstid. Deltagarna kommer från hela skolväsendet: grundskola, gymnasium, anpassad skola och folkhögskola. Just denna bredd är en styrka. I mötet mellan olika pedagogiska traditioner uppstår nya perspektiv som fördjupar förståelsen av både undervisning och konstupplevelse.

Kursens metodiska kärna bygger på estetiska lärprocesser och på ett sätt att förstå scenkonst som ett komplext system av uttryck. Med inspiration från Lars Lindström och Riksteaterns modell ’En väv av tecken’ får deltagarna en grundlig inblick i att se hur scenografi, ljus, ljud, kropp och text samverkar. Genom olika perspektiv undersöks hur ett verk kan förstås estetiskt, personligt, samhälleligt och pedagogiskt. En central del av arbetet är också att synliggöra hur olika referensramar påverkar tolkningen i klassrummet. Det som är självklart för vissa kan vara helt obekant för andra, och detta blir en viktig utgångspunkt i samtalet om scenkonst.

Läroplaner och synen på konst
Synen på konst i skolan har förändrats över tid. Från en instrumentell hållning – där konsten används som ett verktyg för att stärka andra ämnen – finns idag en starkare betoning på konstens egenvärde. Kursen tar inte sin utgångspunkt i en specifik läroplan, utan i en bredare förståelse av lärande.

– Scenkonst finns för sin egen skull, och varje människa har rätt till sin egen upplevelse. Det gör inget om ett samtal efter en scenkonstupplevelse drar iväg åt ett annat håll än vi hade trott det skulle göra och vi uppmuntrar lärarna till att låta eleverna tycka och tänka vad de vill om upplevelsen. Samtidigt kan konsten såklart ge oss kunskap om samhället, om andra människor och om oss själva, och det finns ingen motsättning här, säger Anna.

– Vi ser också tydligt hur olika generationer lärare bär med sig olika erfarenheter från sina utbildningar, vilket påverkar hur de närmar sig konst och kultur i undervisningen. Vi är alltid noga med att inte koppla vår kurs och våra samtal till rådande läroplan, för den förändras ju hela tiden, men vi kopplar den gärna till lärande. I dessa sammanhang är det viktigt att betona att lärande kan pågå utan att vi vet vad det är vi ska lära oss från början. Brokigheten har en poäng, fortsätter Erika.

Lärarhandledning eller inte?
Scenkonst kan kort beskrivas som ett kollektivt konstverk där många olika uttryck samverkar. För att hitta in i verket behöver både lärare och elever enligt Anna Berg och Erika Isaksson få tillgång till frågor som öppnar snarare än stänger. Lärarhandledningen blir här ett viktigt stöd – inte som facit, utan som en inbjudan till samtal. Den kan fungera som en nyckel till att öppna dörren till scenkonstupplevelsen.

– I våra lärarhandledningar visar vi vilken research som ligger bakom verket och ger exempel på hur man kan närma sig det tillsammans. Vi bjuder på förarbete och olika tankar från vårt håll, och uppmuntrar sedan lärarna att fortsätta samtalet själva, säger Erika.

Både hon och Anna är tydliga med att är det viktigaste rådet till scenkonstaktörer är alltid att göra en riktigt bra föreställning. Hinner man inte göra en bra lärarhandledning eller ta kontakt i förväg är det alltid prio ett att skapa en bra föreställning.

– Det viktigaste lärarna behöver är inte fler fakta, utan mod och trygghet. De behöver känna att det är tillåtet att inte förstå allt, det är bra att ställa öppna frågor och att det inte finns något rätt svar som de måste kunna leverera, säger Erika.

I kursen betonas att läraren inte behöver vara expert på scenkonst. I stället handlar det om att vara en medupplevande publik och en samtalsledare som kan öppna upp för olika tolkningar. Som en hjälp i strävan att få till ett öppet samtal efter en gemensam scenkonstupplevelse får lärare som går kursen Lärare ser på scenkonst med sig följande frågor:

•   När började föreställningen? (Här kan man samtala om foajén, min egen inställning, förkunskaper, förväntningar, hur mötet med rummet och med scenen var.)
•   Hur såg rummet ut och vilka var där? Minns du någon detalj? (Rent konkret, håll samtalet till det faktiska som vi kan komma överens om, vad lade du märke till?)
•   Vad kan det betyda? (Här börjar tolkningsfrågorna, där olika perspektiv och olika förförståelse ryms.)
•   Vad tänker eller känner du? (Inte förrän nu kommer den personliga upplevelsen. Det är av största vikt att det inte finns rätt och fel i detta samtal.)

Praktiska förutsättningar skapar trygghet

En ofta underskattad del av scenkonstupplevelsen är det praktiska runt omkring. För lärare och elever spelar det stor roll att veta hur besöket går till: var toaletten finns, hur rummet ser ut och vad som förväntas av publiken. När dessa frågor är tydliga skapas en trygghet som gör det möjligt att ta till sig det konstnärliga. En god balans mellan struktur och öppenhet gör själva scenkonsten mer tillgänglig för både den ovana och den vana scenkonstpubliken. 

– Ju mer konkreta vi är med praktiska förutsättningar, desto mer rymd får plats i upplevelsen, avslutar Erika.

Text: Malin Aghed

För fler tankar kring praktiska förutsättningar och betydelsen av att informera lärare om dessa, se kapitlen Skapa lärarhandledning / Anpassad grundskola / Relaxed Performance